Thomas Fritz - Senaste inläggen

En sak som jag funderat på sista tiden är detta med kritiskt tänkande. Jag undrar hur det begreppet passar in i dagens diskussion kring "flumskola" respektive "ordning-och-reda-skola"?

Att uppmuntra barnen till att tänka fritt och våga stå för sina åsikter går ju som en röd tråd genom hela barnomsorgen och i de tidiga skolåren. Vi vill att våra barn ska skapa en beredskap för att kunna tolka information, förstå och fatta kloka beslut - vilket blir än viktigare när unga växer upp i ett överflöd av information. Dessutom måste de förhålla sig till en mediecirkus som vill påverka oss mer än någonsin.

Det är bara beklagligt att det varit för mycket betoning på det kritiska momentet och för lite tänkande. Att vara kritiskt blir lätt att förhålla sig negativ, och det är ju inte tanken. Det handlar mer om ett prövande förhållningssätt, att värdera information och genom ett utvecklat tänkande fatta lämpliga beslut. För övrigt något som väldigt mycket liknar det vi pysslar med på universitetet.

En som funderat över detta mer än vad jag har gjort och på ett mycket mer kvalificerat sätt är Olle Holmberg, tidigare chef för lärarutbildningen i Malmö som mottog Fridtjuv Berg-priset vid Umeå universitets årshögtid 2008. Han skriver bland annat:

"Det helt avgörande i den akademiska kunskapssynen har med tänkande att göra, med den process som är kunskapsbildningens motor. Och motsatsen är att inte tänka alls, inte behöva tolka, få serverat, presenteras för sanningar, reproducera. Flum kan alltså ha mycket att göra med tänkande. Det är det som nu ska utrotas i skolan. Man får hoppas att inte högskolan står näst i tur".

Du hittar hans högintressanta tal här

(Crosspostat från temporära mobservationer) 

En annan kurs som jag medverkar i är "Mobbning - skolpraktik och forskningsperspektiv" som anordnas av ett flertal lärosäten runt om i landet. Vi hade vår första kursträff (av fem) idag och vi hade intressanta diskussioner kring minnen och erfarenheter av mobbning. 
En viktig reflektion som jag gjorde var att några av kursdeltagarna gav uttryck för en önskan om ett starkt pedagogiskt ledarskap för att kunna skapa förutsättningar för en bättre arbetsmiljö (och indirekt mindre risk för kränkningar). Det efterlystes mod och hjärta för att fatta kortsiktigt jobbiga beslut för långsiktig vinning.

Ibland kan det vara lätt att tro att mobbning enbart handlar om individuella förutsättningar. Att vissa är predestinerade mobbare eller mobboffer. Det kan vara jobbigt att inse att vi i skolans värld ibland bäddar för situationer som dessvärre underlättar elevers kränkningar av andra elever genom att en ogenomtänkt kommentar eller handling.

En konkret situation, som är dagsakuell för många lärare, är hanteringen av mobiler i klassrummet. För att skapa förutsättningar för en fungerande lösning krävs respekt från både elevers och lärares sida. Elever ska ta hänsyn till undervisningen och inte störa andra elever eller läraren. Lärare ska respektera elevens integritet genom att förstå att mobilen kan vara lika personligt som smycken eller kläder.

Bara genom att medvetet arbeta för att skolans verksamhet ska spelas av elever och lärare på samma planhalva, inte som motståndare på olika planhalvor, kan ett tryggt och utvecklande arbetsklimat säkras. Det görs av eleverna tillsammans med modiga pedagoger som inte låter sin vuxenerfarenhet reduceras till tolkningföreträde, utan till lyhörd vidsynthet.

Ja, här kommer alltså ett erkännande från en som arbetar inom akademin, läsningens andra försvarslinje, efter biblioteket. Jag har bara läst typ 10-20 böcker under mitt hittillsvarande liv. Alltså hela skönlitterärar böcker, mina studier krävde ju en hel del facklitteratur men även i de böckerna finns en hel del otummade sidor... Innehållet i alla stora klassiker, de böcker som skulle kanoniseras för några år sedan, är fragmenterad kunskap för mig, kommen från andra källor än de cellulosabaserade.

När jag läst och försökt analysera mina svårigheter, märker jag att min blick avläser några ord för att sedan backa några ord tillbaka. Fyra ord fram och två tillbaka. Bara efter några sidor så blir jag trött och tung i huvudet. Så kan det gå om man är uppfödd på Kalle Anka tidningar.

Så när jag vill uppleva och lära något så lyssnar eller tittar jag hellre. På nätet har jag många favoritföreläsningar som betytt mycket för min syn på undervisning, samhällsutveckling och lärande. Jag har även fått många tips på hur jag kan utveckla mina presentationer. Här t.ex. finns några:

www.ted.com/index.php/themes/how_we_learn

Det intressanta i dessa små filmer är den utsökta kombinationen av form och innehåll som de flesta presentationerna uppvisar. Något som blir allt viktigare för oss som sysslar med utbildning. Det går inte att arbeta med lärande utan att fundera på hur innehållet ska förpackas eller presenteras. Här kan vi lära mycket av våra unga som friskt utforskar nya sätt att använda ny teknik för att uttrycka sina tankar.

Crosspostat från UPC-blogg 

Idag startar höstterminen 2008 och återigen fylls korridorer och föreläsningssalar av studenter. Runt om i Sverige samt på andra ställen i världen sitter personer med antagningsbesked, scheman och litteraturlistor i sin hand, utskickade från Umeå universitet. Andelen distansstuderande växer.

För många är studier något bekant. De vet vad som förväntas av dem, och vet vad de kan förvänta av de som anordnar kursen. För andra är lärande inom högre utbildning något nytt. Med olika erfarenheter och med olika motiv har de valt att studera vid Umeå universitet. Vad de får med sig påverkas i hög grad av lärarna.

I filmen "Döda poeters sällskap" är det huvudtemat, och trots att det gått 20 år sedan den gjordes och att jag säkert sett den 10 gånger så inspireras jag fortfarande av detta. Det är speciellt en replik, ett citat av Walt Whitman, som betytt mest för mig, både på ett personligt plan men även som i min yrkesroll som lärare:

"That the powerful play goes on, and you will contribute a verse"

För mig betyder det att vi har en chans att betyda något positivt för andra. Genom att vara såväl kunniga som engagerade och modiga lärare kan vi skapa tillfällen för våra studenter att minnas oss som dem som betydde en skillnad, åt det positiva hållet, för deras utveckling.

Läraren i filmen, John Keating (förtjänstfullt spelad av Robin Williams), framställs i mina ögon som ett lärarideal. En som både besitter goda ämneskunskaper OCH god pedagogisk förmåga. Nu när det förstnämnda betonas i debatten kring lärande är det viktigt att det sistnämnda får minst lika stort utrymme för att vi ska få fortsätta utvecklas till de lärare som våra studenter förtjänar.

De behöver inte nödvändigtvis ropa "Oh captain, my captain" i kursutvärderingarna. Men en målsättning kan vara att alla som läst vid Umeå universitet ska känna att den tiden utgjorde en positiv skillnad i deras liv.

Studerar ungas nätvanor i kursen "Digitala Kulturer" vid Umeå Universitet, och slås av hur många vägar nätet erbjuder ungdomar när det gäller att få utlopp för sin kreativitet. Har sett fantastiska, virtuella foto- och konstutställningar, läst oerhört personliga blogginlägg som mer liknar små noveller, lyssnat på massor av originell musik, läst dikter, illustrerade reseberättelser, sett kortfilmer...
Uttrycks/bekräftelsebehovet är enormt, och chansen att få en inblick i andra människors liv/tankevärldar har väl aldrig varit större.

Så, hur skall vuxenvärlden bäst ta tillvara kraften i all denna skaparlust? ( Som vuxen och utbildare ser jag det definitivt som en möjlighet - nätkreativiteteten bör bjudas in i klassrummen i mycket högre grad än idag.)
Ja, en bra början är nog att acceptera att ungdomarna är beredda att betala ett pris för att få tillgång till nätets uttrycksmöjligheter - vi ser helt enkelt innebörden i begreppet personlig integritet förändras framför våra ögon.

Vuxna måste idag förhålla sig till det faktum att många unga inte längre ser det som särskilt konstigt att ge okända människor tillträde till sin mest privata sfär - vi har fått ett slags Integritet 2.0: en blandning av ren naivitet och de ungas nyförvärvade websmartness.

Om vi vågar ta avstamp här (och ha som mål att åstadkomma en levande diskussion med den unga generationen, där huvudsyftet är att värna de ungas integritet på nätet utan att komma med pekpinnar) så borde Integritet 2.0 kunna göras bakåtkompatibel med Integritet 1.0.


Stefan Jonsson
Kursdeltagare Digitala kulturer 7.5 hp

Då antar jag att dagen då en svensk variant på ratemyprofessors.com lanseras kommer att emotses med glädje. Här får vi då ett kraftfullt verktyg där lärarna hela tiden kan se hur de ligger till. De som börjar på att dala i rankingen kommer lika självklart som eleverna att känna sig motiverade att förbättra sina insatser. Eller? Kanske dags att koppla en sådan webbsida till lärarlyftet, eftersom efterfrågan på kompetensutveckling torde öka, precis som man antar att elever känner sig sugna på att tag sig i kragen och lära sig mer? Eller?

Jag är ytterst tveksam till enkla lösningar på komplexa problem. Debatten kring hur vi ska utforma den svenska skolan kan näppeligen reduceras till allegoriska alexanderhugg. I ett både sammansatt och föränderligt samhälle är det frestande med enkla lösningar. Vi måste ställa oss fler frågor och ta oss tid att diskutera istället för att omsätta den enkla symbolikens lösningar. Våra unga förtjänar mer.

"Om skolan var bra, skulle den inte behöva vara obligatorisk".

 Jag hittar detta som en kommentar på en Youtubefilm om informellt lärande, vilket får mig att fundera på hur synen på skolan har förändrats.

Min fru höll för en tids sedan i studiecirklar för seniorer som ville skriva ner sin livsberättelse. När de pratade om skolan under sina träffar var det många som gav uttryck för en enorm lycka när de som unga fick veta att de kunde få fortsätta gå i skolan efter folkskolan. Ju högre upp i utbildningstrappan, desto smalare blev stegen så att färre kunde komma in.

Jag tror det är få unga idag som upplever sin tid i högstadiet, gymnasiet eller ens studier vid högskola eller universitet som ett privilegium. Naturligtvis ska möjligheten att studera vara en självklarhet och tillgängligt för alla. Jag är mest nyfiken på att vad som händer när känslan av obligatoriskt deltagande inträder. Hur är det kopplat till motivationen eller ansvaret för det egna lärandet?

I anslutning till detta kan det vara intressant att reflektera över hur synen på skolan förändrats och förändras. Jag tänkte i min blogg på olika sätt ge uttryck för vad jag ser utifrån min horisont som lärarutbildare med fokus på IT och kompetensutveckling. Det centrala i mina tankebanor är hur IT-utvecklingen påverkar människors sätt att agera i relation till andra tänkbara faktorer. I mina ögon är den förhärskande idén att det är IT-utvecklingen som är den viktigaste faktorn att beakta när det gäller att möta framtiden. Jag funderar om det inte är andra krafter som är minst lika viktiga att ta hänsyn till, till exempel individualisering, sekularisering, kommersialisering eller medifiering. Olika utgångspunkter betyder olika lösningar vid olika problem, och när det gäller utformningen av morgondagens skola är det viktigt att vi inte ser enögt på saken.